Skuld & ånger

Det känns som igår, igår som jag såg henne ramla ihop med förlamade ben. Igår som jag låg i timmar på golvet och bad till Gud. Igår som jag sprutade vatten i hennes mun för att ge mig själv några få minuter till, att få se hennes blick vid liv. Igår som jag låg och skrek med forsande tårar. Igår som jag kramade om hennes frusna, döda tassar. Igår, allt känns som igår. Lika väl som när du gick förbi, och såg hennes stela blick och hennes bortdomnade kropp. Du sprang, i panik. Du gömde dig, i chock. Du dog, i depression. Ännu idag kan jag inte sluta klandra mig själv. Ännu idag kan jag höra dig skrika lika högt som då. Ännu idag sover jag tillsammans med din filt.
Fyra dagar. Som går runt i mitt huvud.
Först hon, sen du.
Jag såg att du var sjuk. Jag såg att du var nere. Men ändå tänkte jag inte på annat än henne. Sista gången som hon såg mig i ögonen.
Jag var inte med dig in i det sista, jag lämnade dig vid dörren. Dörren till rummet, där du skulle få sluta ögonen en sista gång. Jag klarade det inte. Och nu kan jag aldrig mer nå dig, aldrig mer få dig att förstå hur mycket jag älskar dig.
Mitt hjärta är tomt, men ändå så tungt.
De fyra dagarna, de kommer aldrig att lämna mig ifred.

Berg-och-dalbanan

Livet är som en berg-och-dalbana. Det går upp och ner, vänster och höger, man skrattar och mår illa och det tar slut. Skillnaden är att du valde inte att åka den. Men du kan ju inte veta om den är kul eller inte ifall du inte åkt klart hela banan. Man måste bara greppa taget och hålla fast så går det bra. Det finns hjälp men du måste själv lära dig att använda den, förstår du vad jag menar? Allt blir roligare om du försöker.
Man har så lite tid på sig att leva, själva tycker vi att vi lever länge, men om man tänker på hur länge universum har funnits, så är våra liv en millisekund i jämförelse med det. Jag tycker inte man ska "hålla ut" eller "kämpa på". Man ska bara luta sig tillbaka och följa med, allt man behöver göra är att hålla ett fast grepp för att inte åka av. Sen finns det tyvärr folk som knuffas och ställer till det, men så länge man vet vart man ska av och håller ett stadigt grepp så går det bra.
Även om det känns som om man aldrig upplevt något bra i vissa stunder, så har man det. Det kan vara vad som helst, men alla har haft det bra någon gång. Och alla kommer att få uppleva det igen.
Ibland så kan jag undra varför vissa saker händer. Jag tror att allt händer av en anledning, vad det än gäller. Och allt i mitt liv har hänt av en anledning, allt. Utom en sak. Att Minna dog. Det är något jag alltid kommer att undra över, det finns många anledningar till att hon föddes. Hon helade mitt hjärta när jag inte mådde bra, hon fick pappa att börja spela gitarr och en massa annat, hon gav någonting till mig. Men att hon dog, hittar jag inte en enda anledning till. När hon gick bort så fanns den saken jag fick av henne kvar, det var en pusselbit till mitt hjärta, och det är den som gör att jag vet att änglar finns, för Minna var en. Kanske var det därför? Hon hörde hemma i himlen helt enkelt.

Att lära sig gå

Tänk när man var liten. För liten för att förstå. Allt man såg var skratt och vänner. När man växer upp lär man sig att det inte är så lätt. Men egentligen, är det bara att sätta ena foten framför den andra och hålla huvudet högt. Om du ramlar, sätt på ett plåster, fortsätt gå. Såren kommer läka och tårarna kommer torka. Så sitt inte där och tänk, då kommer tårarna bara bli fler. Det är bättre att röra sig frammåt och se vad som sker. Både för dig och för dina nära och kära. Det är svårt ibland, men desto fler nya minnen du får, desto mindre sörjer du de gamla. Även om man inte alltid känner så. Du är mer än en liten spelpjäs, du har egna val och åsikter. Gud sände dig för att meddela världen om dem. För att livet ska lära sig nya regler. En mening, kan göra mer skillnad än tusen tankar, det vet du nog själv. Så våga tala.
Gud gav dig en stig att gå på, men du måste själv lära dig att ta dig frammåt.

Den andra halvan

Att förlora halva sig själv är det inte alla som förstår sig på. Att ha någon där hela livet och sen, är den borta. Hur vet jag vem jag är nu? Hur vet jag vart jag ska? Det är inte alltid så lätt att leva ett liv som man aldrig levt förrut. Alla säger att tiden var inne, domedagen var kommen. Det var förutsägbart att det skulle hända snart, men jag var inte beredd. Jag visste att man kunde förlora många, alla, utom en del av sig själv. Men det kan man, för man måste inte vara av samma kropp för att vara en del av sig själv, man delar med sig av sin själ till den som alltid är där, den som hjälper en genom allt på ett eller annat sätt, och när den försvinner så är det svårt att hitta rätt på stigen. Man var så modig när man var hel, man gick in i skogen och hade stigen utom syhåll, man var tillsammans. Men halv, så blir man skygg, vågar inte gå någonstans, vågar inte göra sin röst hörd eller få sin vilja igenom. Jag är rädd. För att utan dig Tess vet jag inte vem jag är längre, du var den som visade mig vägen, eller rättare sagt drog mig fram... Knasboll. På ett eller annat sätt ska jag lista ut hur man lever med ett halvt hjärta. För jag vet att den andra halvan är strax intill mig, bara inte lika nära längre.
Du kände alltid på dig att något var fel någon dag innan jag blev sjuk, du förstod alltid hur svårt det var att gå upp varje morgon när jag skulle gå till skolan där mobbningen var hård. Du förstod mig, så som jag förstod dig. Jag drömde en natt en dröm om att du gick bort, en kall tystnad svep sig över mig, en isande vindpust slog hårt mot min kind och de varma tårarna som rann nerför brände. Jag vaknade och kastade mig över dig Tess, jag sa; "Jag älskar dig Tess och kommer alltid att göra vart du än befinner dig, himmel eller jord." Tre dagar senare dog du, hemma i din egna säng. Dina varma och mjuka tassar gick fort över till kalla och hårda, din tunga hängde ut och dina andetag tog slut. Jag kommer ihåg så väl ditt sista andetag som blottades i vinden i samma sekund som jag sa; "Jag älskar dig." Dom orden finns fortfarande kvar i luften, viskandes.
http://www.youtube.com/watch?v=doFLFFa4X48

Påväg

Jag vandrar i den mörka natten.
Frusen och svag.
Utan alternativ.

Jag bara går och går.

Under mig hör jag knarret av snö.

Framför mig ser jag snöflingorna sväva.

Ovanför mig gnistrar små tindrande stjärnor.

Jag hör vargen yla och känner vinden piska.

Jag vet inte vart jag ska och jag vet inte vad jag söker.

Allt jag vet är att jag vill bort, bort härifrån.

Jag sätter mig ner i den mjuka snön.

Jag väntar på något som kan ta mig till mitt livs äventyr.

Och där somnar jag in, tillsammans med mina äventyrliga fantasier.

För att komma till månen måste man åka genom rymden

Man måste gå genom lögner för att komma till sanningen. Svårt att förklara vad jag menar, men man kan tänka såhär om man vill tänka på ett annat sätt, "För att komma till stjärnan måste man ta sig förbi fansen."
Lättare att fatta då? Eller du kanske förstod redan från början, men i alla fall. Det finns många sätt att uttrycka det på... Det uttrycket kan handla om kärlek, familjen, vänskap, hela livet med andra ord. Det uttrycket försöker jag pigga upp mig med ibland. Om allt känns hopplöst så vet jag att detta är bara början, början till ett helt nytt liv. Jag är bara inte framme än.
Jag brukar se livet som en stig. Innan kände jag för att hoppa av, tills jag kom och tänka på, varför vill jag att  allt ska bli svart? Sova tills jorden går under? Usch.. Trååkigt! Nej även om det kan vara tufft ibland så fortsätter jag gå... Jag snubblar ibland men då är det bara att ställa sig upp igen, jag använder mig av att jag är en dålig förlorare. Jag SKA komma fram till mitt mål, om andra klarar det så klarar jag det! Jag tar bara en paus ibland och sätter mig i lugn o ro. Jag vill inte missa alla äventyr jag kommer vara med om senare i livet bara för att början är jobbig. Man tar det godaste sist. Man njuter av det godaste.

Hoppas ni förstår lite i alla fall.

Mobba, kaxig, käftig, onödiga kommentarer...

Jag är så trött på sånt trams! Varför gör man så? Och vuxna som säger att det bara är barn som håller på med såna dumheter borde tänka till igen. Både vuxna och barn gör detta... Men jag fattar fortfarande inte varför.  Jag måste erkänna att jag kan vara käftig och så när jag är på dåligt humör eller bara haft en dålig dag. Men att gå runt så hela tiden så tröttnar folk på en. 
Om någon har köpt en ny tröja, varför säga "Den är inte så snygg". Om man inte tycker de så säger man bara inget. 
Det värsta är att mobba. Jag har själv varit utsatt för det och man vet verkligen inte hur hemskt det är förrän man varit med om det. Man tror man kan föreställa sig det men det kan man verkligen inte... Det är som att släpa sig till skolan/jobbet med en stor och tung sten i magen. Man vill inte. Man kommer efter i skolarbetet. Man blir missnöjd med sig själv. Man tror att man inte är värd nåt. Alla människor är lika mycket värda så varför gör vi som vi gör? Är vi rädda för att den personen ska vara bättre? Det är den mest korkade anledningen jag hört! Inte för att vara taskig eller så, men om jag ska vara helt ärlig så måste ja säga, folk som mobbar är så sjukt störda! Vet ni att många mobbade människor har tagit livet av sig! Är det så nödvändigt att få nån annan att ta sitt liv för att man är rädd för att vara mindre värd? Verkligen inte! Jag är så förbannad så jag skakar... Jag kände att jag behövde skriva av mig. 
Om du ser någon bli mobbad, LOVA mig att säga emot mobbaren och hjälpa den utsatta. Du kan ha räddat ett liv då. Oftast dom som inte tar sitt liv för mobbningen, har en skada som aldrig går över psykiskt. Om du hjälper den utsatta så vet jag att fler kommer göra det och alla slipper ha en stackare som blir mobbad på skolan/jobbet. Jag vet faktiskt även hur det är att se någon bli mobbad och rädslan till att säga ifrån... Gör det i alla fall! Annars kommer du verkligen ångra dig. Det vet jag.
Jag har inte emot mobbare så mycket... Jag vet att dom flesta som mobbar har det svårt där hemma eller så. Men snälla mobba inte. Du ska inte låta det gå ut över andra för att du har det svårt.
Jag finns alltid för dom som vill prata. Gör det du också.


Kom ihåg att du är en värdefull och en speciell person.
Det finns bara en av dig i hela världen.
Du duger precis som du är.