Jag blir tokig på livet ibland... Nu var det Vicktors tur, nu försvann han. Världens mysigaste kille, 25 år. Bara borta helt plötsligt, det känns så konstigt... Han lämnade våra prov innan påsklovet, när jag kom tillbaka till skolan, så fanns han inte mer. Men det är en av alla svåra saker man måste klara av här i livet. Jag vet att det är tufft, man mår riktigt dåligt. Men sånt måste man klara av! Man måste ta sig vidare! Man kan inte låta döden förstöra hela år framöver, man måste förstås sörja för att få ur sig det sorgliga, men man måste också tänka på dom glada stunderna och få ett litet skratt ur sig. Det är viktigt! Han blev aldrig klar med sin tatuering, men med tanke på att tatueringen skulle vara över hela armen så kanske vissa tyckte det var bra! Ibland undrar jag vad som händer när man dör? Hur känner sig Viktor nu? Ja, jag vet... "Man känner inte någonting när man är död" jag har hört det ett par gånger! Men tänk er själva liksom... att inte känna nåt? Är allt bara svart i evigheters evigheter? Nä, nåt måste hända! Jag skulle inte stå ut! Vem vet dom kanske har fest? Hmm... Fest i evigheters evigheter, nä. Det låter inget vidare... Är det kanske så att man åker upp till himlen? Jag tror inte på helvetet! Tänk själva, man dör, ska man dö igen i helvetet eller? Det tycker jag skulle vara väldigt konstigt! Men om man åker upp till himlen så hoppas jag att man får glass! Jaja, åter till ämnet...
En kille som Viktor är inte någon man glömmer! Du finns alltid kvar nånstans, och jag är säker på att du var med oss på barometern i onsdags.
