Jag visste att dagen skulle komma... men att den var så nära. Det trodde jag inte. Eller? Det var kanske bara jag som inte ville tro på det. Innerst inne visste jag nog att den skulle komma ganska snart. Nu finns inte Bim mer, brukar många säga. Men mitt svar är, jo... Inom oss finns hon alltid kvar, genom eld och vatten. Genom glädje och sorg. Genom livet. För vi älskade henne lika mycket som hon älskade oss, och såna starka band som många av oss hade till henne blir aldrig avklippta. Vad som än sker. Många löften är svåra att hålla, men det löftet är det mest hållbara löftet i denna enorma värld. När jag hörde detta så blev jag chockad och fällde många sorgsna tårar, men jag försöker även att inse att det är livet. Om man fått äran att få ett enorm äventyriskt liv, så är det såna saker man måste stå ut med. Vad man än tycker om det... Jag vet att många sitter och sörjer nu. Jag vill säga till er att hon hade ett bra liv, och hon hade tur som fick världens bästa matte, min älskade syster Natasja. Älskar dig!!!<3 Och jag vet att det gör många fler, även Bim<3 Hon slutar inte älska dig för att hon inte kan bli klappad av dig. Till alla som sörjer, det är viktigt att sörja men tänk också såhär, vad skulle Bim villja? Att ni är deppiga och ledsna eller att ni lever erat liv lika fint som hon levde sitt, men tyvärr, min syrra är upptagen <3<3<3