Syrrans kommentar på facebook

Hej igen! Efter att jag la ut mitt inlägg på facebook kommenterade syrran "Världens bästa dammtuss! Jag tror aldrig att man riktigt hittar sig själv, utan ständigt överraskas.:)" 

Kan det vara så det är kanske? Att man ständigt överraskas... Jag gillade den kommentaren! Den fick mig att tänka, och jag älskar att tänka... T ex på varför livet måste ta slut en dag, på varför man lever och hur det känns när man inte lever, när man har levt, hur känns det efter? Eller aldrig har det, hur känns det? När drottning Kristina blev drottning, vad gjorde jag då?? Det finns mycket att tänka på...

Nåja, tillbaka till ämnet... Det är väldigt sant. Att man ständigt överraskas, men på nåt sätt lite jobbigt... Det är som att inte ha nåt speciellt hem innombords? Men samtidigt härligt! Att få vara med om olika saker i livet hela tiden...

Nu är jag lite trött.. Nu hänger jag inte med vad jag babblar om längre. Vi gick upp lite tidigt i morse för att sjunga för min andra syrra som bor hemma... Hänger ni med, eller är ni lika förvirrade som jag? I alla fall så behöhöver jag en paus innan vi ska till stan. Jag får skriva mer om detta senare... Men tänk på det... 

Ps. Natasja! Skaffa en blogg där du också skriver ner dina tankar och funderingar, jag skulle gå in där hela tiden och kolla... :-)

Hitta sig själv...

Att hitta sig själv är inte så lätt som man kan tro... Vissa hittar sig själv med en gång, men för t ex mig är det ett av alla svåra hindren i livet. Jag menar inte vad man heter och så, så dum är jag inte. Jag menar, liksom att hitta sin egen stil. Kan man uttrycka det så? Eller låter det konstigt? Att hitta det man själv är bra på, istället för att härma eller göra det andra vill att man ska göra. Som man kanske inte ens är bra på, eller tycker är kul... ååh! Det är så svårt att uttrycka det! Ni förstår nog någolunda.... Hoppas jag...
Ibland så känner jag bara att jag inte kan någonting. Att jag inte är någon. Att jag bara är en damtuss som svävar runt i luften... Men ibland känner jag mig som världens bästa, men inte så ofta... Jag önskar att jag var mer än vad jag är, att jag redan hade hittat mig själv. Jag hoppas och tror i alla fall att jag inte blir en sån som ger upp med sökandet eller  aldrig hittar det. För att jag har en kämpar-glöd inom mig, att hitta mig själv! Och den försvinner inte! Men ibland så blir det såklart att min kämpar-glöd får ett uppehåll, då jag bara känner mig helt värdelös... Men den kommer alltid tillbaka!
Vissa tycker att jag verkligen har hittat mig själv, och att jag är bäst. Men inom mig känner jag att det inte är så......... Inte än.
 Så säger min matte lärare om jag eller nån annan säger, "Jag kan inte detta talet!!" så svarar han alltid, "Inte än...".

Hoppas att syrrorna inte läser detta, eller mamma och pappa... Dom skulle bli skogstokiga på att jag säger att jag känner mig värdelös ibland... Men om ni läser detta, så hälsar jag er att en dag kommer jag bara vara nöjd med livet och mig själv! Om folk låter mig vara ifred, och hitta mig själv i lugn och ro...