Mobba, kaxig, käftig, onödiga kommentarer...

Jag är så trött på sånt trams! Varför gör man så? Och vuxna som säger att det bara är barn som håller på med såna dumheter borde tänka till igen. Både vuxna och barn gör detta... Men jag fattar fortfarande inte varför.  Jag måste erkänna att jag kan vara käftig och så när jag är på dåligt humör eller bara haft en dålig dag. Men att gå runt så hela tiden så tröttnar folk på en. 
Om någon har köpt en ny tröja, varför säga "Den är inte så snygg". Om man inte tycker de så säger man bara inget. 
Det värsta är att mobba. Jag har själv varit utsatt för det och man vet verkligen inte hur hemskt det är förrän man varit med om det. Man tror man kan föreställa sig det men det kan man verkligen inte... Det är som att släpa sig till skolan/jobbet med en stor och tung sten i magen. Man vill inte. Man kommer efter i skolarbetet. Man blir missnöjd med sig själv. Man tror att man inte är värd nåt. Alla människor är lika mycket värda så varför gör vi som vi gör? Är vi rädda för att den personen ska vara bättre? Det är den mest korkade anledningen jag hört! Inte för att vara taskig eller så, men om jag ska vara helt ärlig så måste ja säga, folk som mobbar är så sjukt störda! Vet ni att många mobbade människor har tagit livet av sig! Är det så nödvändigt att få nån annan att ta sitt liv för att man är rädd för att vara mindre värd? Verkligen inte! Jag är så förbannad så jag skakar... Jag kände att jag behövde skriva av mig. 
Om du ser någon bli mobbad, LOVA mig att säga emot mobbaren och hjälpa den utsatta. Du kan ha räddat ett liv då. Oftast dom som inte tar sitt liv för mobbningen, har en skada som aldrig går över psykiskt. Om du hjälper den utsatta så vet jag att fler kommer göra det och alla slipper ha en stackare som blir mobbad på skolan/jobbet. Jag vet faktiskt även hur det är att se någon bli mobbad och rädslan till att säga ifrån... Gör det i alla fall! Annars kommer du verkligen ångra dig. Det vet jag.
Jag har inte emot mobbare så mycket... Jag vet att dom flesta som mobbar har det svårt där hemma eller så. Men snälla mobba inte. Du ska inte låta det gå ut över andra för att du har det svårt.
Jag finns alltid för dom som vill prata. Gör det du också.


Kom ihåg att du är en värdefull och en speciell person.
Det finns bara en av dig i hela världen.
Du duger precis som du är.

Minnen

Minnen är svårt att hantera ibland. Ibland blir det för  mycket tänka och allt bara svämmar över en. Som om ett ton sten skulle kastas på en. Ibland vet man inte vart man ska ta vägen bara. Man vill hitta en väg ut ur plågan. Om det nu skulle finnas en. Plågan kanske är något man måste gå igenom. Något som man inte kan smita från. Ibland tänker jag att man kanske blir provad i livet med att gå  igenom dom svåraste besluten och plågorna och samtidigt aldrig glömma de bra, innan man får vila i frid. Det beror mycket på en själv, hur livet ser ut. Hur man sköter sig. Hur man har det. Men inte alltid. Man kan aldrig ändra på en annan människa. Den människa kanske gör ditt liv till ett helvete. Men den människan kanske är en ängel som försöker hjälpa dig förstå hur man ska klara av alla hinder som dyker upp. Eller så kanske det är djävulen som är och hälsar på. Det känns så ibland. Men vad vet jag? Det kanske bara är en människa som inte förstår vad känslor är. Som inte ser skillnad på svart och vitt, sorg och glädje. Finns det någon himmel, finns det något helvete? Eller är det människans påhitt för att ha en förklaring. Men en förklaring till vad? En förklaring till att kunna få se när det är hemskt och när det är fantastiskt? I självaste verket kanske det bara är blandat, att det inte finns himmel och helvete, hemskt och fantastiskt är samma sak... Jag vet inte riktigt hur jag tänker men jag tror inte det jag säger är helt ologiskt eller vad man kan säga. Jag har ju faktiskt en likadan hjärna som alla andra, då borde väl inte just min tänka annorlunda? Eller? Ja... alla tänker olika men jag menar att just min borde väl inte tänka helt knasigt? Man kan ju faktiskt tänka att man måste uppleva hemskt innan man vet vad fantastiskt är. Förstår du bättre då? Om man vore rik, levde i lyx, en jätte bra familj, inga ovänner och allt bara va bra... Då skulle man inte veta hur det skulle va att ha det hemskt. Ja, nu kanske det blev uttryckt på ett konstigt sätt, men i alla fall... Ni fattar vad jag menar. Så om gud och djävulen faktiskt skulle existera, så tror jag inte dom skulle vara ovänner. Dom behöver varan. Som Ying och Yang. Dom är så olika dom kan bli, men behöver varan för att kunna få en skillnad.