Mobba, kaxig, käftig, onödiga kommentarer...

Jag är så trött på sånt trams! Varför gör man så? Och vuxna som säger att det bara är barn som håller på med såna dumheter borde tänka till igen. Både vuxna och barn gör detta... Men jag fattar fortfarande inte varför.  Jag måste erkänna att jag kan vara käftig och så när jag är på dåligt humör eller bara haft en dålig dag. Men att gå runt så hela tiden så tröttnar folk på en. 
Om någon har köpt en ny tröja, varför säga "Den är inte så snygg". Om man inte tycker de så säger man bara inget. 
Det värsta är att mobba. Jag har själv varit utsatt för det och man vet verkligen inte hur hemskt det är förrän man varit med om det. Man tror man kan föreställa sig det men det kan man verkligen inte... Det är som att släpa sig till skolan/jobbet med en stor och tung sten i magen. Man vill inte. Man kommer efter i skolarbetet. Man blir missnöjd med sig själv. Man tror att man inte är värd nåt. Alla människor är lika mycket värda så varför gör vi som vi gör? Är vi rädda för att den personen ska vara bättre? Det är den mest korkade anledningen jag hört! Inte för att vara taskig eller så, men om jag ska vara helt ärlig så måste ja säga, folk som mobbar är så sjukt störda! Vet ni att många mobbade människor har tagit livet av sig! Är det så nödvändigt att få nån annan att ta sitt liv för att man är rädd för att vara mindre värd? Verkligen inte! Jag är så förbannad så jag skakar... Jag kände att jag behövde skriva av mig. 
Om du ser någon bli mobbad, LOVA mig att säga emot mobbaren och hjälpa den utsatta. Du kan ha räddat ett liv då. Oftast dom som inte tar sitt liv för mobbningen, har en skada som aldrig går över psykiskt. Om du hjälper den utsatta så vet jag att fler kommer göra det och alla slipper ha en stackare som blir mobbad på skolan/jobbet. Jag vet faktiskt även hur det är att se någon bli mobbad och rädslan till att säga ifrån... Gör det i alla fall! Annars kommer du verkligen ångra dig. Det vet jag.
Jag har inte emot mobbare så mycket... Jag vet att dom flesta som mobbar har det svårt där hemma eller så. Men snälla mobba inte. Du ska inte låta det gå ut över andra för att du har det svårt.
Jag finns alltid för dom som vill prata. Gör det du också.


Kom ihåg att du är en värdefull och en speciell person.
Det finns bara en av dig i hela världen.
Du duger precis som du är.

Minnen

Minnen är svårt att hantera ibland. Ibland blir det för  mycket tänka och allt bara svämmar över en. Som om ett ton sten skulle kastas på en. Ibland vet man inte vart man ska ta vägen bara. Man vill hitta en väg ut ur plågan. Om det nu skulle finnas en. Plågan kanske är något man måste gå igenom. Något som man inte kan smita från. Ibland tänker jag att man kanske blir provad i livet med att gå  igenom dom svåraste besluten och plågorna och samtidigt aldrig glömma de bra, innan man får vila i frid. Det beror mycket på en själv, hur livet ser ut. Hur man sköter sig. Hur man har det. Men inte alltid. Man kan aldrig ändra på en annan människa. Den människa kanske gör ditt liv till ett helvete. Men den människan kanske är en ängel som försöker hjälpa dig förstå hur man ska klara av alla hinder som dyker upp. Eller så kanske det är djävulen som är och hälsar på. Det känns så ibland. Men vad vet jag? Det kanske bara är en människa som inte förstår vad känslor är. Som inte ser skillnad på svart och vitt, sorg och glädje. Finns det någon himmel, finns det något helvete? Eller är det människans påhitt för att ha en förklaring. Men en förklaring till vad? En förklaring till att kunna få se när det är hemskt och när det är fantastiskt? I självaste verket kanske det bara är blandat, att det inte finns himmel och helvete, hemskt och fantastiskt är samma sak... Jag vet inte riktigt hur jag tänker men jag tror inte det jag säger är helt ologiskt eller vad man kan säga. Jag har ju faktiskt en likadan hjärna som alla andra, då borde väl inte just min tänka annorlunda? Eller? Ja... alla tänker olika men jag menar att just min borde väl inte tänka helt knasigt? Man kan ju faktiskt tänka att man måste uppleva hemskt innan man vet vad fantastiskt är. Förstår du bättre då? Om man vore rik, levde i lyx, en jätte bra familj, inga ovänner och allt bara va bra... Då skulle man inte veta hur det skulle va att ha det hemskt. Ja, nu kanske det blev uttryckt på ett konstigt sätt, men i alla fall... Ni fattar vad jag menar. Så om gud och djävulen faktiskt skulle existera, så tror jag inte dom skulle vara ovänner. Dom behöver varan. Som Ying och Yang. Dom är så olika dom kan bli, men behöver varan för att kunna få en skillnad.

Jag visste att dagen skulle komma... men att den var så nära. Det trodde jag inte. Eller? Det var kanske bara jag som inte ville tro på det. Innerst inne visste jag nog att den skulle komma ganska snart. Nu finns inte Bim mer, brukar många säga. Men mitt svar är, jo... Inom oss finns hon alltid kvar, genom eld och vatten. Genom glädje och sorg. Genom livet. För vi älskade henne lika mycket som hon älskade oss, och såna starka band som många av oss hade till henne blir aldrig avklippta. Vad som än sker. Många löften är svåra att hålla, men det löftet är det mest hållbara löftet i denna enorma värld. När jag hörde detta så blev jag chockad och fällde många sorgsna tårar, men jag försöker även att inse att det är livet. Om man fått äran att få ett enorm äventyriskt liv, så är det såna saker man måste stå ut med. Vad man än tycker om det... Jag vet att många sitter och sörjer nu. Jag vill säga till er att hon hade ett bra liv, och hon hade tur som fick världens bästa matte, min älskade syster Natasja. Älskar dig!!!<3 Och jag vet att det gör många fler, även Bim<3 Hon slutar inte älska dig för att hon inte kan bli klappad av dig. Till alla som sörjer, det är viktigt att sörja men tänk också såhär, vad skulle Bim villja? Att ni är deppiga och ledsna eller att ni lever erat liv lika fint som hon levde sitt, men tyvärr, min syrra är upptagen <3<3<3

Ta hand om dig

Många människor tar inte hand om sig själva, dom förstår inte på vad livet går ut på. Det kan t o m gå så långt att dom tar livet av sig. Jag tycker synd om dom, men samtidigt är jag arg! Varför göra nåt så korkat? Visst, alla kan ha det hemskt. En massa otäcka saker kan hända, men det är fortfarande inte värt att gå så långt! Många säger att det inte finns nåt som är livets mening... Men det lyssnar inte jag på! För alla har olika tankar om livets mening, men min är att  nå sina drömmar och aldrig ge upp! Allt kan gå snett, men man ska som sagt ALDRIG ge upp! Man ska alltid försöka nå sina mål i livet! Om jag vill träffa en av världsberömd stjärna, så ska jag inte ge upp hoppet! Då är det ju självklart att jag inte träffar den stjärnan!  Det hoppas jag åtminstone att ni fattar? Allt man behöver lära sig är att Skratta Gråta Le Förlåta! Det kallar jag i alla fall för "Livets ord". Jag ser det som om man går balansgång på en smal bräda. Många trillar och orkar inte ta sig upp igen, det är det som gör mig arg! Varför orkar ni inte ta er upp igen om ni är skadade? Jag säger det här för att jag bryr mig, ta er upp igen och hämta plåster, fortsätt sedan balansera tills brädan tar slut. Om du trillat en gång så är det mindre chans att du trillar igen. Glöm inte det. Det är som gymnastik, bara det att du måste klara det utan en lärare som tvingar dig upp igen! Och det vet jag att vem som helst klarar! Bara man kämpar, så kämpa på! Lova det nu.

Farmors födelsedag, utan farfar...

Idag var det farmors födelsedag då. Det var roligt, men svårt att acceptera det att det inte fanns någon farfar där att omfamna eller skoja med. Men det var skönt när man inte tänkte på det en kort stund och bara hade kul med dom andra. Men när jag såg farfars bord kändes det bara, ja vet inte hur man ska beskriva det... Underligt? Konstigt? Sorgset? Arg? Det var bara alla känslorna på en och samma gång... Jag hade till och med känslan glad... Underligt/konstigt kändes det för att man visste att han inte bara var och hämtade posten eller var ute och reste, utan han kom aldrig. Sorgset var det att man kände att man saknade hans fina skratt, eller hans roliga historier. Arg var jag på att han var tvungen att gå bort! Varför måste man det? Det gör bara en ledsen. Det är nog en av alla svåra hinder att klara av i livet... Och glad, det var liksom att på nåt lustigt sätt kändes det som om han ändå var med. Han fans där, och grattade farmor, han skrattade fortfarande när jag berättade om att Tess tog pappas vita choklad-bit i mitten av choklad-kartongen. Det kändes skönt. Och, det bästa. Den glada känslan tog över dom andra. Att han fortfarande var där...

Grattis min älskade farmor! <3<3 :)

Tuff dag...

Idag är det farfars födelsedag. Det kändes så konstigt, att inte kunna gratta honom på samma sätt. Han finns inte mer. Jag insåg inte hur tuff hans födelsedag skulle bli förrän idag. Jag höll mig lite tyst och nedstämd idag i skolan. Jag hade ingen glad känsla inom mig idag. Inget var som det skulle. Allt var bara fel idag... När pappa påminde mig om att farfar fyllde år idag så kände jag en stor klump som dunsade ner i magen. När jag skulle lägga mig, slöt jag långsamt ögonen samtidigt som en tår sakta men säkert rann ner från ögat och landade på kudden. Jag ville bara bort, och slippa morgondagen. Och vet ni... Klumpen i magen sitter kvar. Men det är skönt att få skriva om det... Det är mitt sätt att må bra. Tack alla som läser det jag skriver. Men det som gjorde att dagen blev som tuffast, var nog att jag tänkte på två stycken som inte finns mer... Viktor. En lärare på skolan ser ut som honom, jag tänkte genast, "Ja! Viktor är här!" men det var inte han. Precis då kom jag på det. Han finns inte mer...

Grattis på födelsedagen käraste farfar! <3<3

Syrrans kommentar på facebook

Hej igen! Efter att jag la ut mitt inlägg på facebook kommenterade syrran "Världens bästa dammtuss! Jag tror aldrig att man riktigt hittar sig själv, utan ständigt överraskas.:)" 

Kan det vara så det är kanske? Att man ständigt överraskas... Jag gillade den kommentaren! Den fick mig att tänka, och jag älskar att tänka... T ex på varför livet måste ta slut en dag, på varför man lever och hur det känns när man inte lever, när man har levt, hur känns det efter? Eller aldrig har det, hur känns det? När drottning Kristina blev drottning, vad gjorde jag då?? Det finns mycket att tänka på...

Nåja, tillbaka till ämnet... Det är väldigt sant. Att man ständigt överraskas, men på nåt sätt lite jobbigt... Det är som att inte ha nåt speciellt hem innombords? Men samtidigt härligt! Att få vara med om olika saker i livet hela tiden...

Nu är jag lite trött.. Nu hänger jag inte med vad jag babblar om längre. Vi gick upp lite tidigt i morse för att sjunga för min andra syrra som bor hemma... Hänger ni med, eller är ni lika förvirrade som jag? I alla fall så behöhöver jag en paus innan vi ska till stan. Jag får skriva mer om detta senare... Men tänk på det... 

Ps. Natasja! Skaffa en blogg där du också skriver ner dina tankar och funderingar, jag skulle gå in där hela tiden och kolla... :-)

Hitta sig själv...

Att hitta sig själv är inte så lätt som man kan tro... Vissa hittar sig själv med en gång, men för t ex mig är det ett av alla svåra hindren i livet. Jag menar inte vad man heter och så, så dum är jag inte. Jag menar, liksom att hitta sin egen stil. Kan man uttrycka det så? Eller låter det konstigt? Att hitta det man själv är bra på, istället för att härma eller göra det andra vill att man ska göra. Som man kanske inte ens är bra på, eller tycker är kul... ååh! Det är så svårt att uttrycka det! Ni förstår nog någolunda.... Hoppas jag...
Ibland så känner jag bara att jag inte kan någonting. Att jag inte är någon. Att jag bara är en damtuss som svävar runt i luften... Men ibland känner jag mig som världens bästa, men inte så ofta... Jag önskar att jag var mer än vad jag är, att jag redan hade hittat mig själv. Jag hoppas och tror i alla fall att jag inte blir en sån som ger upp med sökandet eller  aldrig hittar det. För att jag har en kämpar-glöd inom mig, att hitta mig själv! Och den försvinner inte! Men ibland så blir det såklart att min kämpar-glöd får ett uppehåll, då jag bara känner mig helt värdelös... Men den kommer alltid tillbaka!
Vissa tycker att jag verkligen har hittat mig själv, och att jag är bäst. Men inom mig känner jag att det inte är så......... Inte än.
 Så säger min matte lärare om jag eller nån annan säger, "Jag kan inte detta talet!!" så svarar han alltid, "Inte än...".

Hoppas att syrrorna inte läser detta, eller mamma och pappa... Dom skulle bli skogstokiga på att jag säger att jag känner mig värdelös ibland... Men om ni läser detta, så hälsar jag er att en dag kommer jag bara vara nöjd med livet och mig själv! Om folk låter mig vara ifred, och hitta mig själv i lugn och ro...

Man blir ju galen!

Jag blir tokig på livet ibland... Nu var det Vicktors tur, nu försvann han. Världens mysigaste kille, 25 år. Bara borta helt plötsligt, det känns så konstigt... Han lämnade våra prov innan påsklovet, när jag kom tillbaka till skolan, så fanns han inte mer. Men det är en av alla svåra saker man måste klara av här i livet. Jag vet att det är tufft, man mår riktigt dåligt. Men sånt måste man klara av! Man måste ta sig vidare! Man kan inte låta döden förstöra hela år framöver, man måste förstås sörja för att få ur sig det sorgliga, men man måste också tänka på dom glada stunderna och få ett litet skratt ur sig. Det är viktigt! Han blev aldrig klar med sin tatuering, men med tanke på att tatueringen skulle vara över hela armen så kanske vissa tyckte det var bra! Ibland undrar jag vad som händer när man dör? Hur känner sig Viktor nu? Ja, jag vet... "Man känner inte någonting när man är död" jag har hört det ett par gånger! Men tänk er själva liksom... att inte känna nåt? Är allt bara svart i evigheters evigheter? Nä, nåt måste hända! Jag skulle inte stå ut! Vem vet dom kanske har fest? Hmm... Fest i evigheters evigheter, nä. Det låter inget vidare... Är det kanske så att man åker upp till himlen? Jag tror inte på helvetet! Tänk själva, man dör, ska man dö igen i helvetet eller? Det tycker jag skulle vara väldigt konstigt! Men om man åker upp till himlen så hoppas jag att man får glass! Jaja, åter till ämnet...
En kille som Viktor är inte någon man glömmer! Du finns alltid kvar nånstans, och jag är säker på att du var med oss på barometern i onsdags.

Vad blir man lycklig av?

Man blir aldrig lycklig av pengar... Så varför är människan så beroende av pengar? Visst, jag skulle bli jätte glad om jag vann några tusen på en trisslott eller så, men pengar är inte livet! Om jag skulle var rik men utan familj eller vänner, skulle jag vara lycklig då? Nej. Det man blir lycklig av är vänner, kärlek och familj! Men om jag var fattig med vänner, kärlek och familj, skulle jag vara lycklig då? Ja, faktiskt! För det man blir lycklig av är inte pengar! Men visst skulle jag gärna vara rik med familj, vänner och kärlek! Men samtidigt är jag inte riktigt någon som vill leva i lyx. Jag är en enkel tjej som vill bo på landet och ha det bra! Varför skulle jag vela ha en massa pengar? Tänk om jag skulle få falska kompisar som bara ville kunna använda mina lyxiga saker? Eller om jag skulle bli en snobb och bara ville ha mer och mer! Det vore rena marddrömmen för mig! Men jag skulle förstås inte heller vela vara urfattig... Det är rätt komplicerat med vad man blir lycklig av...? Det är egentligen inte lyx att ha en iphone 4s eller nya modet i kläder, vi skulle kunna vara lyckliga utan sånt...

Jag vandrar i tomma intet...

Jag såg pappa gå några meter framför mig på vägen, vi var ute och gick med lilla Muffi. Han gick långsamt fram på den stora tomma vägen. Då fick jag en "text" eller kanske en "bild" i huvudet. Jag vandrar fram i tomma intet... jag går och går. Jag vet inte vart jag ska, jag bara går. Då och då kan jag se något litet och svagt i allt detta tomma. Det kan både vara något fint och något outhärdligt att se på. Men jag tar till mig kraften att börja vandra igen.
Mer vet jag inte vad som ska hända, det är helt enkelt bara att fortsätta vandra och se vad som händer...


Ni får ursäkta mig att jag inte orkat skriva på ett tag, men det går inte att skriva om man inte känner för det. Då blir texten kall och det blir inte roligt att skriva...

Börja om...

Nu ska jag få börja på nytt. Jag har haft många besvärliga och jobbiga minnen i mitt liv, men nu ska jag slänga såna minnen i soptunnan! Bort med er! Det är en fri känsla... Men dom bra minnena sparar jag någonstans i bakhuvudet... Dom är bra att ta fram vissa tider då det är svårt. Nu flyttar jag, min familj förändras o s v. Visst kan vissa saker vara svåra att inse eller förstå här i livet, speciellt när det förändras. Men stå ut! Många saker blir bättre, vissa saker saknar du, men bara kämpa! För sen blir ditt liv toppen men annorlunda, men du vänjer dig! Och du behöver inte sakna, eftersom att det är sånt du sparar i bakhuvudet så att du kan ta fram det när du behöver... Livet är alltid bra hur mycket det än förändras, men på olika sätt. Det finns alltid någonting att njuta för...

Hitta balansen...

För någon dag sen fick jag ett stort gråt anfall. Jag tänkte på dig farfar... Jag tänkte på när du började kunna gå i trappan igen efter förlamningen. Och jag blev så glad, när du fick en spruta i benet och sa "Aj!" för då förstod jag att du fått känseln tillbaka igen... Och sen kom tiden då allt blev sämre igen. Jag satt bredvid dig på sjukhuset, och vi höll varandra i handen... Sen lämnade du oss. Du lät gud ta emot dig med sina varma händer. Men jag vet att du inte lämnade oss för gått. Du sitter där uppe och väntar på oss... 

Man ska försöka gråta ut alla sorgsna tårar, men lämna det sen. Gå vidare. Gör inte som jag... Jag fastnade, och nu försöker jag ta mig loss. Det får inte hända er också! När jag kom till skolan den dagen, så satt jag mest för mig själv. Jag började känna mig utanför för att dom andra stack. Men i själva verket så var det jag som inte följde med... Man kan sörja lite, men låt det inte ta över det som är bra i livet. Ha lite kul med kompisarna också. Annars blir det helt fel... Det måste bli någon balans på det. 

musik...

Är ni lite deppiga eller har tråkigt? Fixa lite musik... det hjälper alltid! Glad musik piggar upp en! Och om du är lite sömnig så kan du lyssna på lugn och härlig musik... Har du ingen radio eller nåt, det gör inget! Det finns musik överallt! Lyssna bara... gå ut uranför dörren bara! Hör fåglar kvittra, hör vinden susa, hör löven prassla! Det kan bli rapp, pop, mysiga melodier... o s v. Det beror på vad du släpper in för ljud och när... och du kan skapa musik inomhus också, stampa lite med fötterna, knäppa med fingrarna med ena handen och slå mot nåt med andra... du kan göra det när du bakar, diskar eller vad du nu gör! Men musik piggar alltid upp en!