Hitta balansen...

För någon dag sen fick jag ett stort gråt anfall. Jag tänkte på dig farfar... Jag tänkte på när du började kunna gå i trappan igen efter förlamningen. Och jag blev så glad, när du fick en spruta i benet och sa "Aj!" för då förstod jag att du fått känseln tillbaka igen... Och sen kom tiden då allt blev sämre igen. Jag satt bredvid dig på sjukhuset, och vi höll varandra i handen... Sen lämnade du oss. Du lät gud ta emot dig med sina varma händer. Men jag vet att du inte lämnade oss för gått. Du sitter där uppe och väntar på oss... 

Man ska försöka gråta ut alla sorgsna tårar, men lämna det sen. Gå vidare. Gör inte som jag... Jag fastnade, och nu försöker jag ta mig loss. Det får inte hända er också! När jag kom till skolan den dagen, så satt jag mest för mig själv. Jag började känna mig utanför för att dom andra stack. Men i själva verket så var det jag som inte följde med... Man kan sörja lite, men låt det inte ta över det som är bra i livet. Ha lite kul med kompisarna också. Annars blir det helt fel... Det måste bli någon balans på det.