Jag såg pappa gå några meter framför mig på vägen, vi var ute och gick med lilla Muffi. Han gick långsamt fram på den stora tomma vägen. Då fick jag en "text" eller kanske en "bild" i huvudet. Jag vandrar fram i tomma intet... jag går och går. Jag vet inte vart jag ska, jag bara går. Då och då kan jag se något litet och svagt i allt detta tomma. Det kan både vara något fint och något outhärdligt att se på. Men jag tar till mig kraften att börja vandra igen.
Mer vet jag inte vad som ska hända, det är helt enkelt bara att fortsätta vandra och se vad som händer...
Ni får ursäkta mig att jag inte orkat skriva på ett tag, men det går inte att skriva om man inte känner för det. Då blir texten kall och det blir inte roligt att skriva...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar