Idag var det farmors födelsedag då. Det var roligt, men svårt att acceptera det att det inte fanns någon farfar där att omfamna eller skoja med. Men det var skönt när man inte tänkte på det en kort stund och bara hade kul med dom andra. Men när jag såg farfars bord kändes det bara, ja vet inte hur man ska beskriva det... Underligt? Konstigt? Sorgset? Arg? Det var bara alla känslorna på en och samma gång... Jag hade till och med känslan glad... Underligt/konstigt kändes det för att man visste att han inte bara var och hämtade posten eller var ute och reste, utan han kom aldrig. Sorgset var det att man kände att man saknade hans fina skratt, eller hans roliga historier. Arg var jag på att han var tvungen att gå bort! Varför måste man det? Det gör bara en ledsen. Det är nog en av alla svåra hinder att klara av i livet... Och glad, det var liksom att på nåt lustigt sätt kändes det som om han ändå var med. Han fans där, och grattade farmor, han skrattade fortfarande när jag berättade om att Tess tog pappas vita choklad-bit i mitten av choklad-kartongen. Det kändes skönt. Och, det bästa. Den glada känslan tog över dom andra. Att han fortfarande var där...
Grattis min älskade farmor! <3<3 :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar