Livet är som en berg-och-dalbana. Det går upp och ner, vänster och höger, man skrattar och mår illa och det tar slut. Skillnaden är att du valde inte att åka den. Men du kan ju inte veta om den är kul eller inte ifall du inte åkt klart hela banan. Man måste bara greppa taget och hålla fast så går det bra. Det finns hjälp men du måste själv lära dig att använda den, förstår du vad jag menar? Allt blir roligare om du försöker.
Man har så lite tid på sig att leva, själva tycker vi att vi lever länge, men om man tänker på hur länge universum har funnits, så är våra liv en millisekund i jämförelse med det. Jag tycker inte man ska "hålla ut" eller "kämpa på". Man ska bara luta sig tillbaka och följa med, allt man behöver göra är att hålla ett fast grepp för att inte åka av. Sen finns det tyvärr folk som knuffas och ställer till det, men så länge man vet vart man ska av och håller ett stadigt grepp så går det bra.
Även om det känns som om man aldrig upplevt något bra i vissa stunder, så har man det. Det kan vara vad som helst, men alla har haft det bra någon gång. Och alla kommer att få uppleva det igen.
Ibland så kan jag undra varför vissa saker händer. Jag tror att allt händer av en anledning, vad det än gäller. Och allt i mitt liv har hänt av en anledning, allt. Utom en sak. Att Minna dog. Det är något jag alltid kommer att undra över, det finns många anledningar till att hon föddes. Hon helade mitt hjärta när jag inte mådde bra, hon fick pappa att börja spela gitarr och en massa annat, hon gav någonting till mig. Men att hon dog, hittar jag inte en enda anledning till. När hon gick bort så fanns den saken jag fick av henne kvar, det var en pusselbit till mitt hjärta, och det är den som gör att jag vet att änglar finns, för Minna var en. Kanske var det därför? Hon hörde hemma i himlen helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar