Minnet av min egna farfar

You are my heart

Nu stod jag där med tårar som välde fram. Jag kände den kalla höstvinden piska mig i ansiktet. Jag hörde bilarna susa fram på den stora vägen. Hur kan det gå så fort, nyss var man glad och helt plötsligt väller en massa sorgsna tårar fram. Jag kunde bara inte fatta det... Nu var farfar död. Jag kommer aldrig att få se honom igen. Jag kommer aldrig att få en varm och skön kram av honom igen. Jag kommer aldrig att få känna doften av honom igen... Nu var han borta. Min pappa, min syster och jag stod och kramade om varandra. Alla kände vi den stora sorgen inom oss. Det kändes som om man hade en stor sten i magen. Tillslut så försökte vi samla oss. Vi satte oss ner i den stora svarta bilen för att åka till min faster som hade bott på sjukhuset tillsammans med farfar. Det var tyst i bilen, ingen sa något. Det ända man hörde var bilens motor. Efter en stund tog min syster sin ena hand och la den om min. Jag kunde känna kärleken i hennes varma hand.

Jag försöker tänka att jag kommer att få möta honom i mina drömmar och därefter när min själ lämnar min kropp och flyger upp till himmelen. Till farfar.

Någon vecka efter pratade jag hela tiden om att jag aldrig fick ta farväl. Efter ännu en vecka drömde jag att jag kom hem till farmor, och där stod farfar. Han gav mig en kram och sen var drömmen slut. Jag berättade det för pappa. Han sa att det nog var farfar som tog farväl...

Efter det har det alltid varit någon med mig och skyddat mig från all fara och hot.

Du finns alltid kvar i våra hjärtan, farfar.